Igår var jag på vårdcentralen igen för samtal med psykologen. Känns som att nästa möte får bli det sista. Mådde nog sämre efteråt än innan. Förhoppningsvis hittar jag någon som är lite mer specialicerad inom att möta människor i sorg. Det enda jag egentligen fick bekräftat igår var att jag gått genom ett trauma. Så att jag fått postraumatisk stress som ett brev på posten känns ju inte direkt överraskande.
Hur gullig och snäll hon än är, så känner jag mig så "oviktig" på något vis. Fick exempelvis exakt samma frågor om hur begravningen var som sist och hon förbisåg (hade glömt..) en stor del av det som vi redan talat om kring pappas liv.
Kruxet är bara att det är så otroligt tungt att behöva söka hjälp. Det tror jag att alla som någon gång har behövt söka hjälp inom psykiatrin känner igen sig i. Och det är väl när man befinner sig mitt i det själv som man verkligen förstår. Jag kan på ett (det enda!) sätt sympatisera med de som går så långt att de begår brott eller självmord. När man sökt hjälp efter hjälp men blivit nekad eller fått felaktig hjälp, då brinner det ju i huvudet till slut. Och de som inte har de "vanliga" spärrarna tappar ju allt.
Jag känner bara återigen att jag är så lyckligt lottad som har min familj och mina vänner. Så många gånger som jag (redan dessförinnan) fått höra att "Anna, du är så stark!" så många gånger kan jag tacka det stöd jag har runtom. Utan det skulle jag ha fallerat för länge länge sedan.
Tack för att Ni finns och tack för att jag aldrig behöver känna mig glömd eller 'tjatig'.
Älskar Er!
Kommentera