Jag minns hur livet var för ett år sedan. Hur olycklig jag var, hur olycklig du var. När vi knappt orkade titta på varandra utan att dra efter andan. Det var den där svarta natten som jag var så bestämd. Att jag aldrig någonsin skulle låta någon vända mitt liv upp och ner igen. Jag hade ena foten i resväskan, passet i nattdukslådan och pengarna på kontot.
Jag minns hur jag satt där på min standardgrill i Farsta Strand och lät livet komma ikapp mig. Hur det som fick mig att brista ut i hat sakta men säkert blev lycka. Jag hade en stadig sms-konversation med min bästa vän (oh, vad skulle jag göra utan dig min Chanel?) som jag skulle möta på Söder. Livet log. För vem hade rätten att få mig att sjunka som en sten?
De ögon som mattats ut av bråk, lögner, misstänksamhet och missunsamhet. De ögon som sett mer tårar än skratt. Plötsligt log de igen.
Jag njöt av allt som livet hade att ge. Att spendera pengar på alldeles för mycket kläder, skor och lyx för mig själv. Att träffa nya människor på nya platser. Sova borta natt efter natt tills jag längtade efter min lilla "ungkarslya" igen. Väl hemma bestod min rehab som oftast av att ta en lång dusch, koka nudlar och somna till en film. Det fanns ingenting med ensamheten som skrämde mig. För jag var aldrig ensam även om jag var själv hemma i ren fysisk form.
Jag är så glad för den tiden. Att jag hade en tid som jag kan se tillbaka på och njuta av.
En social ensamvarg. Det är väl den jag egentligen är.
(bilden är från min förra blogg, hela förra sommaren är dokumenterad i min lilla guldgömma.)
Från och med i mitten/slutet av Juli kommer jag dela alla mina dagar och nätter med mitt lilla hjärta. Han som jag ska lära att ta vara på varenda dag, att aldrig låta någon trampa på honom, jag ska lära honom att behandla alla människor med lika värde. Min älskade lilla prins, så länge du har allt detta med dig och går din egen väg, så kommer du ha allt du behöver. <3
Kommentera