Jag var inne och kikade i en annan mammablogg. Där skrev hon att det är exakt tio år sedan som hennes pappa gick bort i cancer och att hon i samma veva fick sin ena son.
Det är lite läskigt att läsa om det då jag befinner mig mer eller mindre i samma sits. Orsaken till varför min pappa lämnade oss alldeles för tidigt vet jag inte än (Snälla, låt oss få veta!). Men jag har samma tankesätt som hon har. Att jag förlorade något samtidigt som jag fick något.
Det är svårt att trösta sig med det ibland, samtidigt som jag verkligen försöker. För det är nog egentligen den enda trösten jag har. Att mitt Öde valde att både ge och ta från mig på det viset. Inom loppet av tre veckor.
Varje gång jag känner den Lilles sparkar, när vi varit på ett ultraljud/barnmorskebesök/osv eller som igår - när jag lyckades montera ihop spjällsängen nästan helt på egen hand, då vill jag bara ringa till pappa och berätta.
För att inte tala om Hammarbymatcherna som jag slänger runt på. "Han håller på rätt lag i alla fall" är det sista tydliga minnet jag har av pappa, när jag berättade om Jesper.
Jag minns när jag och Jesper fick åka in till gynakuten precis i början av graviditeten. Jag blev undersökt för plötslig blödning och eventuell utomkvedshavandeskap. Mitt i allt så slutade taklampan att fungera! Även om det var så att sköterskan kanske var en virrpanna eller om det verkligen blivit något glapp i systemet, så kände jag verkligen att det var pappa som skickade ett litet tecken på att han var närvarande och att allt skulle gå bra med bebisen.
Med facit i hand, vet vi att allt är bra med vår lille guldklimp. Han sparkas, vinkar, tar sig för pannan och rullar runt.
Och jag vet att pappa är med oss varje dag.
Kommentera