Jag läser första sidan på Aftonbladet. Deras nya följetong handlar om unga som begår självmord. Så tragiskt, så hemskt. Finns det ett värre sätt att lämna sin familj på? Jag klickar mig in på länkarna och läser artiklarna.
Fastnade för en speciellt. En "krönika" skriven av Jonathan Jeppsson. Han berättar om sin lillebror som tog sitt liv - 15 år gammal. Jag fastnade inte för texten för att det var ett självmord. Inte heller för att hans bror avslutade sitt liv alldeles för ung. Det jag fastnade för var sättet han beskrev livet efteråt på.
Att det inte fanns någon hjälp som kom utifrån, att det "i tystnad föds spekulationer".
För precis så kände jag också. Även om det inte handlade om ett självmord den 16 oktober 2013.
Så var det då jag fick känna på hur det känns att behöva kämpa för att få hjälp.
Så var det då jag fick känna på hur det känns att behöva kämpa för att få hjälp.
Att bara ett par timmar efter att man bevittnat något så jävla hemskt, behöva sätta sig på både ett pendeltåg och en tunnelbana för att få hjälp. Att sitta med panik, ångest, skräck, sorg, chock bevittnad av främlingar. Att behöva sitta framför okända människor, med de svartaste tårarna rinnandes nedför kinderna och ringa till psykakuten. Att behöva blotta den mest fruktansvärda händelsen framför dem alla, för att man skulle få komma in och få hjälp.
Det är en sån absurd tröst för mig att läsa Jonathan Jepssons text.
För där och då, förstod jag att jag var långt ifrån ensam.
Oavsett om det är ett självmordsfall, ett olycksfall eller ett sjukdomsfall - så är det upp till en själv att få hjälp med sin chock och sin smärta.
Kommentera